1954 McCarthy Hearing - Historia

1954 McCarthy Hearing - Historia

McCarthy i mitten

Senator Joseph McCarthy hävdade att han avslöjade sovjetiska spioner inom alla delar av regeringen. Nästan alla blev terroriserade av honom tills han började anklaga den amerikanska armén, det var ett steg till långt och resulterade i hans undergång.


Senator Joe McCarthys agerande i Wisconsin ledde till att amerikanerna myntade termen "McCarthyism". McCarthy hävdade regelbundet att han hade avslöjat kommunistiska agenter. I februari 1950, vid en presskonferens i Washington, viftade han med pappersark som förklarade att han hade upptäckt 205 kommunistiska agenter i utrikesdepartementet. Han anklagade snart mål för mål för kommunism och skapade en atmosfär av paranoia i Washington.

Medan många var oense med McCarthy, var det få som vågade motsätta sig honom. År 1953 tvingade hans uppmärksamhet på Voice of America och United States Information Agency borttagning och ibland bränning av böcker från U.S.I.A. bibliotekshyllor. Slutligen, 1954, tog McCarthy emot den amerikanska armén och hävdade att armén skyddade misstänkta kommunister.

McCarthy Army -utfrågningarna hjälpte till att avsluta senatorns karriär. De var de första av utfrågningarna som sändes på tv, och amerikaner som såg McCarthy i aktion från sina vardagsrum blev chockade. Dessutom övertygade McCarthys våldsamma attacker mot den amerikanska armén äntligen president Eisenhower att vidta åtgärder mot senatorn.


'Har du ingen aning om anständighet?' När Joseph Welch ägde Joe McCarthy 1954

1954 tog Joseph Welch emot senatorn Joseph McCarthy - och vann. Med bara några tydliga ord gav Welch röst till den växande känslan mot McCarthy. McCarthy, som hade tagit framsteg med en antikommunistisk "häxjakt" som blev känd som McCarthyism, hade tränat sitt öga på den amerikanska armén. Under utfrågningar som kallas Army-McCarthy-utfrågningarna fortsatte senatorn sina vanliga skrämmande, karriärförstörande anklagelser, och Welch, arméns juridiska chef, hade tröttnat. "Har du ingen anständighet, sir?" Frågade Welch. "Äntligen har du inte lämnat någon känsla av anständighet?"


Censurfallet av Joseph McCarthy från Wisconsin (1954)

Bakgrund
Den 22 april 1954 öppnade den permanenta underkommittén för undersökningar av senatens regeringskommitté, som leddes av Joseph R. McCarthy (R-WI), utfrågningar om säkerhetsaspekter i USA: s armé. McCarthy hade tillfälligt klev åt sidan som kommittéordförande efter att armén anklagat honom för att söka särskild behandling för en tidigare anställd, och kommittén beslutade att undersöka klagomålet också. Ändå fortsatte Wisconsin -senatorn att spela en aktiv roll i utfrågningarna, med makt att korsförhöra vittnen. Arméns-McCarthys utfrågningar, helt täckta på nationell tv, visade McCarthy i ett alltmer oattraktivt ljus, medan han badger vittnen samtidigt som han ignorerade parlamentariska förfaranden och reglerna för vanlig artighet. När utfrågningarna slutade i juni hade han kraftigt skadat hans image med det amerikanska folket.

Joseph McCarthy hade framstått som oövervinnerlig när han utreddes av en senatkommitté 1952, men 1954 hade han äntligen gått för långt och övertygat sina senatskollegor att hans makt måste begränsas.

Uttalande av målet
Den 30 juli 1954 införde Ralph Flanders (R-VT) en resolution som krävde misstroendeförklaring av en kollega som hade dominerat amerikansk press och USA: s senat under de senaste fyra åren. Flandern förklarade att Joseph McCarthys uppträdande som ordförande för senatens ständiga underkommitté för utredningar stred "i strid med senatoriska traditioner" och föranledde hela kroppen. Han uppmanade därför sina kollegor att fördöma McCarthys beteende. Tidigare, den 11 juni, hade Flandern erbjudit en resolution om att ta bort McCarthy från hans ordförandeskap, men samråd med andra senatorer hade indikerat att det skulle bli lättare att få censur, eftersom många ledamöter motsatte sig att undergräva senioritetssystemet för att välja kommittéordförande.

Vid diskussionen om Flandern -resolutionen visade senaten att även om han var trött på McCarthys pinsamma upptåg så ville den utföra undersökningen på ett ordnat sätt. I allmänhet försökte McCarthys republikanska kollegor inte försvara sina handlingar utan fokuserade istället på processuella problem, eftersom senatorer lade till 46 specifika anklagelser om tjänstefel i den ursprungliga misstroendebeslutet. Den 2 augusti beslutade senaten att hänskjuta frågan till en tvåpartig utvald kommitté, vars medlemmar var kända för sitt oklanderliga rykte och juridiska expertis, och bad om en rapport före slutet av den 83: e kongressen i slutet av 1954. Gruppen på tre republikaner och tre demokrater, ledda av ordförande Arthur V. Watkins (R-UT), inkluderade tre tidigare domare & mdashWatkins, John Stennis (D-MS) och Sam Ervin (D-NC) två tidigare guvernörer & mdashEdwin Johnson (D-CO) och Frank Carlson (R-KS) och en tidningsutgivare och redaktör & mdashFrancis Case (R-SD). Endast Joseph McCarthy klagade över panelens sammansättning.

Senatens svar
Den utvalda kommittén insåg att de få tidigare misstroendeförfarandena hade behandlat specifika incidenter av oacceptabla åtgärder, snarare än ett helt beteendemönster under en period av år som i McCarthy -fallet. Kommittén var angelägen om att återställa känslan av värdighet så svårt frånvarande i de senaste arméförhandlingarna och planerade varje steg med omsorg. Det enades om att utesluta tv -kameror från utfrågningarna, för att främja en rättslig atmosfär och undvika en upprepning av den olämpliga showen som presenterades för allmänheten genom den senaste debatten med McCarthy och militären. Eftersom utfrågningarna skulle vara rättsliga i form snarare än kontradiktoriska, skulle utskottet inte kalla Flandern och andra anhängare av misstroende som vittnen, och därmed erbjuda McCarthy inga mål för personangrepp. Han skulle dock ha rätt att vara närvarande och företrädas av advokater, även om endast en individ och människan McCarthy eller hans advokat & mdash skulle få tillåta att utföra förhör eller korsförhör i ett visst ämne. McCarthy fick också göra ett inledande uttalande.

Efter att ha granskat de 46 räkenskaperna för missförhållanden reducerade kommittén avgifterna till fem kategorier: "förakt mot senaten eller en senatorisk kommitté" uppmuntra federala anställda att bryta mot lagen genom att förse honom med klassificerat material "mottagande eller användning av konfidentiellt eller sekretessbelagt dokument "missbruk av senatskollegor och övergrepp mot brigadgeneral Ralph W. Zwicker under arméförhören. Eftersom var och en av dessa avgifter baserades på den massiva insamlingen av dokument som redan stod till kommitténs förfogande, inklusive materialet från 1952 års undersökning av underkommittén för privilegier och val, behövde mycket få vittnen kallas.

Utfrågningarna hölls efter att senaten försvunnit för att låta medlemmarna kämpa för valet i november, som öppnade den 31 augusti 1954 och fortsatte till och med den 13 september. styrde många av McCarthys avbrott och avledningar ur funktion. Oberörd av Wisconsin -senatorns invändningar avslutade kommittén utfrågningarna och började utarbeta sin rapport, som den släppte till pressen den 27 september (även om den inte trycktes officiellt förrän senaten återupptogs den 8 november).

Den utvalda kommittén rekommenderade enhälligt att Joseph McCarthy skulle bli straffad för sina handlingar i två av de fem kategorierna: (1) hans vägran att ställa upp för underkommittén för privilegier och val för att svara på frågor om hans personliga karaktär och hans allmänna hinder för arbetet med panelen under utredningen av honom 1951 och 1952 och (2) hans beteende den 18 februari 1954, då han offentligt misshandlade och förtalade general Zwicker under sitt framträdande inför arméförhandlingarna. Kommittén beklagar också starkt McCarthys agerande i de tre andra kategorierna som olämpligt och oansvarigt men fastställde att de inte "utgjorde en grund för misstroendeförklaring".

Den 8 november 1954, när senaten sammankallades i en sällsynt session efter valet (& ldquolame duck & rdquo) för att ta itu med McCarthy-fallet, utvecklades en lång och trasslig debatt. McCarthy attackerade de enskilda ledamöterna i kommittén och dess arbete så häftigt att varje senator fann det nödvändigt att motverka sitt överfall med juridiska argument. För att hålla diskussionen så tvådelad som möjligt uppmanade minoritetsledaren Lyndon B. Johnson (Demokrat-TX) demokratiska liberaler att vara tysta och låta måttliga och konservativa republikaner föra kampen mot McCarthy.

De som försvarade Joseph McCarthy och försökte besegra rekommendationen hävdade att censur skulle medföra en oklok uppförandekod för framtiden & mdashthat McCarthy inte ska censureras för hans beteende i en tidigare kongress, och att en misstroendeförklaring skulle störa garantierna för yttrandefrihet . När han värmde till kampen, betecknade McCarthy den utvalda kommittén som "ovetande handfru från kommunistpartiet", attackerade Arthur Watkins som "feg" och hänvisade till hela förfarandet som ett "lynchparti". Ordförande Watkins svarade med ett känslosamt tal om senatens värdighet som väckte jubel från gallerierna.

När McCarthy kom in på sjukhuset med en armbågsskada, drog senaten ner i tio dagar tills han återigen kunde vara närvarande. Slutligen, den 2 december 1954, efter ytterligare tre dagars debatt, avslutade senaten ärendet och avbröt för året. Genom att byta räkningen av general Zwicker mot en beträffande hans beteende mot Watkins-kommittén, senaten, med 67 mot 22 omröstningar, censurerade Joseph McCarthy ”för hans icke-samarbete med och missbruk av underkommittén för privilegier och val ... 1952 "och" för missbruk av den utvalda kommittén för att studera censur "från 1954.

Efter fyra år av nästan oemotsagd politisk makt föll Joseph McCarthy inför senatens krav på att dess medlemmar skulle överensstämma med kroppens regler för gemenskap och medborgerlighet.

Slutsats
Många observatörer trodde att Watkins -kommittén verkligen ville undvika otrevligheten av misstroende och hade vidtagit alla möjliga åtgärder för att tillgodose McCarthy, men hans häftiga uppträdande och attacker mot kommittémedlemmarna pressade dem slutligen för långt. Trots det baserade kommittén sina rekommendationer på McCarthys brott mot senatens beteendemässiga normer och tog ingen ställning till hans antikommunistiska korståg.

McCarthy försökte framstå som opåverkad av censuren, men det blev uppenbart att omröstningen i senaten hade rånat honom från hans makt och status. När hans politiska förmögenheter minskade, så minskade hans hälsa. Han dog 1957.

Källa: Anpassad från Anne M. Butler och Wendy Wolff. Förenta staternas senatval, utvisning och misstroendefall, 1793-1990. S. Dok. 103-33. Washington, GPO, 1995.


Army-McCarthy Hearings

År 1953 hade den republikanska senatorn Joseph McCarthy blivit en av Amerikas mest kända politiker genom sina kampanjer för att avslöja subversiver i regeringens verksamhet. Hans attacker mot den amerikanska armén hösten 1953 ledde till de första tv-hörningarna i USA: s historia, armén-McCarthy-utfrågningarna 1954. Den amerikanska allmänheten såg McCarthy live in action, och de brydde sig inte mycket om vad de såg. Populärt godkännande för McCarthy urholkades under utfrågningarna och hans slutliga fall från makten blev bara en tidsfråga. Hösten 1953 genomförde McCarthy en undersökning av Army Signal Corps. Hans aviserade avsikt var att hitta en påstådd spioneri, men han hittade ingenting. McCarthys behandling av general Ralph W. Zwicker under den undersökningen gjorde dock många upprörda. McCarthy förolämpade Zwicker's intelligens och kommenterade att han inte var lämplig att bära sin uniform. Den 9 mars 1954 sände CBS -tv Edward R. Murrow Se det nu programmet, som var en attack mot McCarthy och hans metoder. Därefter släppte armén en rapport om att McCarthy och hans medhjälpare, Roy Cohn, hade pressat armén att ge gynnsam behandling till G. David Schine, en tidigare McCarthy -assistent som hade utarbetats. McCarthy motbevisade att armén använde Schine som gisslan för att utöva påtryckningar på McCarthy att inte avslöja kommunister inom sina led. Senatens ständiga underkommitté för utredningar beslutade att hålla utfrågningar som blev kända som armén-McCarthy-utfrågningarna, som sändes på tv från senatets kammarrum. McCarthy gav upp sitt ordförandeskap till republikanen Karl Mundt från South Dakota så att utfrågningarna kunde börja. Båda sidor av tvisten sändes på nationell tv mellan den 22 april och den 17 juni 1954 under 188 timmars sändningstid inför 22 miljoner tittare. McCarthys frekventa avbrott i förfarandet och hans uppmaningar till " ordningsordning " gjorde honom till föremål för hån, och hans godkännandebetyg i opinionsundersökningar fortsatte en kraftig nedgång. Den 9 juni nådde utfrågningarna sitt ögonblick av största drama, när Point of Order.


1954 McCarthy Hearing - Historia

Idag 1954 började det som kom att kallas Army-McCarthy-utfrågningarna i Washington, DC. Utfrågningarna är viktiga för oss idag eftersom de var de första kongressförhören som sändes på tv från början till slut och de markerade början på Wisconsin -senatorn Joseph R. McCarthys bortgång, mannen som lånade sitt namn till termen "McCarthyism".

1950 var det kalla kriget på god väg. I USA var prat om potentiell sovjetisk dominans i Europa och på andra håll konstant och genomgripande. Således var nationens tankesätt när senator McCarthy i februari 1950 anklagade att det var över 200 kända kommunister som arbetade i det amerikanska utrikesdepartementet. Anklagelsen skakade nationen och drev McCarthy till mitten av den nationella scenen. Under de kommande fyra åren framförde han många fler sådana anklagelser mot grupper och individer. Medan några av de personer som han anklagade för att vara kommunister förmodligen var skyldiga till anklagelsen, var hans metoder och sätt otrevliga och slarviga. Men han var användbar för det republikanska partiet så länge en demokrat, i detta fall Harry Truman, var i Vita huset.

Valet i november 1952 tog Dwight Eisenhower, en republikan, till Oval Office. McCarthys anklagelser, en gång användbara, var nu en pinsamhet. Trots detta, och trots råd om motsatsen, förberedde senatorn en ny utredning, denna gång riktad till armén. Händelsen som föranledde utredningen var utarbetandet av en McCarthy -konsult, David Schine, till armén i november 1953. Det är viktigt att komma ihåg att det fanns ett aktivt militärt utkast i USA från 1940 till 1973, så det var inte alls ovanligt att en vuxen man i utkastsålder kallas till tjänst. Det som gjorde Schine annorlunda var att han arbetade för McCarthy.

Roy Cohn, McCarthys chefsjurist, kontaktade personal under hela arméns kommandokedja i ett försök att säkra Schine det som senare skulle kallas "särskilda privilegier". I mars 1954 släppte armén ett dokument som beskrev Cohns handlingar för Schines räkning, ett drag som fick McCarthy att svara genom att hävda att Schine hölls som gisslan av militären för att förhindra att hans kommitté undersökte kommunister i leden. För att bryta dödläget mellan armén och McCarthy röstade senatens ständiga underkommitté för undersökningar, som leddes av McCarthy, för att undersöka. De gick också med på något som McCarthy senare skulle ångra: TV -kameror skulle släppas in i förhandlingen. Så han kunde vara både en tävlande och ett vittne, McCarthy avgav kommitténs ordförandeskap till senator Karl Mundt i South Dakota.

Förhören varade i 36 dagar. Två av de fyra tv -nät som fanns 1954 omfattade varje ögonblick, totalt mer än 188 timmar. Det tog inte lång tid för det amerikanska folket att bekanta sig med det politiska pjäsets huvudpersoner. Det var senator McCarthy, som framstod som tråkig och oorganiserad och hans rådgivare Roy Cohn, som ofta såg trött ut. På andra sidan var Joseph Welch, en advokat i Boston anställd av armén för att fungera som den grenens särskilda rådgivare. Welch var från en annan era, han var lugn, avväpnande, till och med faderlig. Han tappade bara lugnet en gång under utfrågningarna, det vill säga den 9 juni 1954 när McCarthy insinuerade att en av advokaterna som arbetade på Welchs advokatbyrå var en kommunistisk sympatisör. Welch försvarade den unge mannen med en monolog som var nästan sex minuter lång och slutade med dessa kända rader:

"Fram till detta ögonblick, senator, tror jag att jag aldrig har bedömt din grymhet eller hänsynslöshet. Har du ingen anständighet, sir, äntligen? Har du inte lämnat någon känsla av anständighet?"

Trots att förhandlingen fortsatte, slutade den för det amerikanska folket den dagen i juni. Arméförhören slutade några veckor senare utan några stora uttalanden och inga fantastiska slutsatser. Inga åtal lämnades mot någon i armén, varken soldat eller civil. McCarthy hade slagit ut för sista gången. I december 1954 röstade senaten för att döma honom för hans beteende medan hans karriär fortsatte, hans makt var borta. Joseph McCarthy dog ​​av komplikationerna av alkoholism den 2 maj 1957.


Det är ett av de mest kända-och skrivna om kapitlen i amerikansk politisk historia. Mindre täckt är den starka Massachusetts -anslutningen.

Wisconsin -senatorn Joseph McCarthy skapade inte den röda skräcken efter andra världskriget i Amerika, men han tog den till makten.

Pulitzerprisvinnande historikern David Oshinsky, författare till "A Conspiracy So Immense: The World of Joe McCarthy" säger att McCarthy kom till frågan 1950 i helt politiska termer.

År 1954 hade McCarthy fullt ut kommit att tro på den kommunistiska konspirationen. Att detta inte var något spel för honom längre.

År 53 hade McCarthy utsetts till ordförande för senatens ständiga underkommitté för utredningar. Och pojke undersökte han. Mer än 150 utfrågningar på bara två år - som försöker ilska våra spioner och undergrävare i statliga myndigheter. Men när en alltmer fräckt och förvirrad McCarthy gick efter den amerikanska armén, skulle president Eisenhower, medlem i McCarthys eget parti som till stor del hade låtit McCarthy vara, inte ha något av det.

Det Eisenhower gjorde i en genialitet är att kräva att dessa utfrågningar sänds på tv. För vad Eisenhower visuellt visuellt visade är att McCarthy skulle hänga sig själv på tv.

Vad armén behövde var en herde för att leda fåren till slakt.

”Du behöver typ en folklig advokat, någon amerikaner verkligen kan identifiera sig med, någon som verkar ha ingen hund i kampen. Någon som bara vill förstå sanningen och avslöja hyckleri, säger Oshinsky.

Armén hittade sin man i Iowa-födda, Harvard-utbildade, mångåriga Boston-advokat Joseph Nye Welch. Oshinsky säger att Welch skulle beskriva sig själv som bara en country bumpkin -advokat som hade tur.

"I själva verket var han denna lysande försvarsadvokat och han använde den typen av" bara folk "till stor fördel."

McCarthy anklagade för att armén hade varit långsam för att rensa bort kommunister från deras led - och för att vara rättvis säger Oshinsky att han inte exakt hade fel. Armén motsatte sig att McCarthy använde sitt inflytande och sin makt för att hindra en anställd från att bli utarbetad. Förhandlingen skulle komma till botten med det.

"Det de verkligen visade var tv: ns kraft", säger Oshinsky. "Och hur bra Joe Welch kunde vara på tv och hur dålig McCarthy var."

Förhören sträckte sig i månader. Men allt kom på sin höjd den 9 juni. Welch fick poäng som obevekligt ifrågasatte McCarthys advokat, när McCarthy från ingenstans brister och anklagar att en ung advokat i Welchs eget team en gång hade varit medlem i en kommunistisk organisation. Advokaten hade, som många ... kort, på college. Welch visste om det. Han visste att McCarthy visste om det. Och han visste att McCarthy visste att advokaten inte var kommunist. Welch svarade med en av de mest kända linjerna i amerikansk politisk historia.

WELCH: Låt oss inte mörda den här killen ytterligare. Du har gjort tillräckligt. Har du ingen anständighet, sir? Äntligen. Har du inte lämnat någon känsla av anständighet?

Oshinsky säger att publiken bröt ut i applåder "Med andra ord var det någon som verkligen tog sig an Joe McCarthy på ett mycket offentligt sätt om vilken typ av taktik han skulle använda."

Eisenhower hade rätt. Joe McCarthy skulle aldrig återhämta sig från börsen.

"Jag tror att du kan argumentera att den 9 juni 1954 var händelsen som kristalliserade allt som var fel med McCarthy och McCarthyism."

I slutet av året fördömdes McCarthy officiellt genom omröstning i senaten. Tre år senare var han död av effekterna av alkoholmissbruk vid 48 års ålder. För sin del var Joseph Welch så bra på TV, Otto Preminger knackade på honom för att spela domaren i sin 1960 -klassiska klass "Anatomy of a Murder, ”En föreställning som gav Welch en Golden Globe -nick.

Början av slutet av senator Joseph McCarthy, inleddes med en berömd fras av Boston -advokaten Joseph Welch, för 61 år sedan i veckan.

Om du har en berättelse om glömd Massachusetts historia att dela med dig av, eller om det är något du bara är nyfiken på, maila Edgar på [email protected] Han kanske bara undersöker det åt dig.
*

Edgar driver WGBH: s Curiosity Desk, där han syftar till att gräva lite djupare (och ibland snett) i ämnen i nyheterna och letar efter svar på frågor från världen omkring oss.


Army-McCarthy Hearings börjar-McCarthy förstör sig själv

Armén-McCarthy-utfrågningarna, som involverade senator Joe McCarthys påståenden om att kommunister var anställda av den amerikanska armén, började denna dag. Tv -bevakning av utfrågningarna avslöjade McCarthys demagogiska taktik för en bred allmänhet och spelade en viktig roll för att förstöra hans trovärdighet.

Utfrågningarna är mest kända för advokat Joseph N. Welchs fördömande av McCarthy den 9 juni 1954.

Joe McCarthy sprang in på den politiska scenen med ett tal i Wheeling, West Virginia den 9 februari 1950, där han påstod att han hade en lista över kommunister i regeringen. Antalet personer på "listan" fortsatte dock att förändras, och han identifierade aldrig en enda person. McCarthy dominerade amerikansk politik i fem år mellan 1950 och 1954. Termen ”McCarthyism” skapades av tecknaren Herblock (för Herbert Block) i en tecknad film publicerad i Washington Post den 29 mars 1950).

Hans bortgång började med att Edward R. Murrow tv -program kritiserade honom den 9 mars 1954. Programmet betraktas som ett av de mest kända i TV -historien. Senaten censurerade slutligen McCarthy den 2 december 1954 och hans inflytande förångades snabbt-även om McCarthyism, hänsynslös och orimlig antikommunism överlevde långt efteråt.


När Robert Kennedy och Joe McCarthy korsade vägar blev RFK: s storhet uppenbar

Jag såg Robert Kennedy första gången personligen under våren 1956. Jag var senior vid Washington-Lee High School, belägen i Arlington, Virginia, mittemot Potomac från DC. Vid den tiden fungerade Kennedy som rådgivare för senatskommittén för regeringens verksamhet. Vår lärare i samhällskunskap arrangerade ett besök i Capitol Hill när utfrågningar hölls och vi tillbringade större delen av dagen i galleriet och observerade.

Joe McCarthy var den ledande minoritetsmedlemmen i kommittén för statlig verksamhet. Han ledde inte längre denna kommitté eftersom demokraterna i mitten av valet 1954 återfick majoriteten i både senaten och kammaren - majoriteter som de hade förlorat i Eisenhower -skredet 1952.

McCarthy, 1953, när han var kommitténs ordförande, utsåg Roy Cohn till rådgivare för kommittén. Han utsåg också Robert Kennedy till tjänsten som biträdande advokat. (McCarthy var sedan länge vän till Kennedys far, Joe Kennedy, som utan tvekan hade mer än lite att göra med att hans son fick jobbet.)

Efter dessa förluster 1954 skulle republikanerna inte ta om senaten förrän 1980 (Reagan) och inte ta över kontrollen över huset förrän 1994 (året där Tom Foley förlorade mot George Nethercutt). När demokraterna tog tillbaka både kammaren och senaten 1954 hade kommittémedlemmarna blivit så imponerade av den unge Kennedy att de utsåg honom till chefsjurist.

Däremot var Kennedy den person i kommittén som fick förhandlingen tillbaka på rätt spår. Han imponerade på oss alla med hans bäring, hur han organiserade sina tankar och med sina bevisande frågor. Under det kommande årtiondet skulle han fortsätta att vara känd för sitt jämna temperament och för visdom bortom sina år.

År 1956, när vi såg juniorsenatorn från Wisconsin under vårt besök, var han på god väg mot ökändhet. "McCarthyism" hade nått sin höjdpunkt 1953. Under 1954 försökte han det som även då ansågs vara dumt: Han valde ett slagsmål med USA: s armé. 1954 "Army-McCarthy" utfrågningar-alla på TV-avslöjade och förstörde honom.

Här är historien: David Schine, en anställd i McCarthy, hade dragits in i Koreakriget och skickats till Fort Monmouth, New Jersey. Där sökte Schine särskilda privilegier för att undvika att gå i krig, vilket förnekades ordentligt, trots olämpligt intrång och påtryckningar från McCarthys hantlangare Roy Cohn. Hur reagerade McCarthy på detta? Han gjorde vad Cohn hade coachat honom att göra - han attackerade genom att starta ännu en smutskampanj, den här gången anklagade armén för att hysa kommunister.

Han fördömde arméns sekreterare och berättade till och med för en general att han "inte var lämplig att bära uniformen". Allt detta kom direkt ur McCarthy/Cohn (och nu Trump) playbook. (Trump träffade Cohn, som blev den blivande presidentens fixare, 1971.)

Fram till dessa utfrågningar hade varken McCarthy eller Cohn någonsin faktiskt mött det amerikanska folket eller konfronterats av en motståndare som Joseph Welch, den folkliga Boston -advokaten för armén som avslutade sina anmärkningar med denna minnesvärda linje riktad mot McCarthy: "Har du ingen känsla av anständighet, sir, äntligen? Har du inte lämnat någon känsla av anständighet? " Galleriet exploderade i applåder.

I december 1954, efter debatten Army-McCarthy, fördömdes McCarthy formellt av sina kamrater. Som alkoholist dog han bara ett år efter att vi såg honom 1956.

Robert Kennedy skulle gå på att bli hans brors justitieminister, ett val som höjde många ögonbryn. Han var bara 35 och hade ingen allvarlig juridisk erfarenhet. På frågan om detta log Jack Kennedy och skämtade: "Jag trodde bara att Bobby kunde använda lite erfarenhet innan han börjar utöva advokat."

Historien kommer alltid att komma ihåg honom för hans insatser under den kubanska missilkrisen. När missilerna upptäcktes bildade Kennedys EXCOMM, "Executive Security Committee of the National Security Council". Militären ville bomba Kuba och invaderade sedan. De fick stöd av den tidigare statssekreteraren Dean Acheson och stabschefen Gen. Maxwell Taylor. Kennedys var oense om att de ville ge diplomatin en chans. De fick stöd av tidigare ambassadör Tommy Thompson, som kände premiärminister Nikita Khrushchev personligen, och av försvarsminister Robert McNamara, som föreslog en blockad. Robert Kennedy blev den huvudsakliga kontakten med sovjeterna, och i slutändan förhandlade han fram en kompromissöverenskommelse och undvek därmed ett kärnvapenutbyte. Det var det närmaste världen ännu har kommit till armageddon.

För femtio år sedan denna månad mördades Robert Kennedy på ett hotell i Los Angeles medan han sprang som president. Han är väldigt saknad.

Populärt

Hur vitkalkad utbildning har gjort oss illa rustade att delta i amerikanskt medborgarliv


Censurfallet av Joseph McCarthy från Wisconsin (1954)

Bakgrund
Den 22 april 1954 öppnade den permanenta underkommittén för undersökningar av senatens regeringskommitté, som leddes av Joseph R. McCarthy (R-WI), utfrågningar om säkerhetsaspekter i USA: s armé. McCarthy hade tillfälligt klev åt sidan som kommittéordförande efter att armén anklagat honom för att söka särskild behandling för en tidigare anställd, och kommittén beslutade att undersöka klagomålet också. Ändå fortsatte Wisconsin -senatorn att spela en aktiv roll i utfrågningarna, med makt att korsförhöra vittnen. Arméns-McCarthys utfrågningar, helt täckta på nationell tv, visade McCarthy i ett alltmer oattraktivt ljus, medan han badger vittnen samtidigt som han ignorerade parlamentariska förfaranden och reglerna för vanlig artighet. När utfrågningarna slutade i juni hade han kraftigt skadat hans image med det amerikanska folket.

Joseph McCarthy hade framstått som oövervinnlig när han utreddes av en senatkommitté 1952, men 1954 hade han äntligen gått för långt och övertygat sina senatskollegor att hans makt måste begränsas.

Uttalande av målet
Den 30 juli 1954 införde Ralph Flanders (R-VT) en resolution som krävde misstroendeförklaring av en kollega som hade dominerat amerikansk press och USA: s senat under de senaste fyra åren. Flandern förklarade att Joseph McCarthys uppträdande som ordförande för senatens ständiga underkommitté för utredningar stred "i strid med senatoriska traditioner" och föranledde hela kroppen. Han uppmanade därför sina kollegor att fördöma McCarthys beteende. Tidigare, den 11 juni, hade Flandern erbjudit en resolution om att avlägsna McCarthy från hans ordförandeskap, men samråd med andra senatorer hade indikerat att det skulle bli lättare att få censur, eftersom många medlemmar motsatte sig att undergräva senioritetssystemet för att välja kommittéordförande.

Vid diskussionen om Flandern -resolutionen visade senaten att även om han var trött på McCarthys pinsamma upptåg så ville den utföra undersökningen på ett ordnat sätt. I allmänhet försökte McCarthys republikanska kollegor inte försvara sina handlingar utan fokuserade istället på processuella problem, eftersom senatorer lade till 46 specifika anklagelser om tjänstefel i den ursprungliga misstroendebeslutet. Den 2 augusti beslutade senaten att hänskjuta frågan till en tvåpartig utvald kommitté, vars medlemmar var kända för sitt oklanderliga rykte och juridiska expertis, och bad om en rapport före slutet av den 83: e kongressen i slutet av 1954. Gruppen på tre republikaner och tre demokrater, ledda av ordförande Arthur V. Watkins (R-UT), inkluderade tre tidigare domare & mdashWatkins, John Stennis (D-MS) och Sam Ervin (D-NC) två tidigare guvernörer & mdashEdwin Johnson (D-CO) och Frank Carlson (R-KS) och en tidningsutgivare och redaktör & mdashFrancis Case (R-SD). Endast Joseph McCarthy klagade över panelens sammansättning.

Senatens svar
Den utvalda kommittén erkände att de få tidigare misstroendeförfarandena hade behandlat specifika incidenter av oacceptabla åtgärder, snarare än ett helt beteendemönster under en period av år som i McCarthy -fallet. Kommittén var angelägen om att återställa känslan av värdighet så starkt frånvarande i de senaste arméförhandlingarna och planerade varje steg med omsorg. Det enades om att utesluta tv -kameror från utfrågningarna, för att främja en rättslig atmosfär och undvika en upprepning av den olämpliga showen som presenterades för allmänheten genom den senaste debatten med McCarthy och militären. Because the hearings would be judicial in form rather than adversarial, the committee would not call Flanders and other supporters of censure as witnesses, thus offering McCarthy no targets for personal attacks. He would, however, have the right to be present and be represented by counsel, although only one individual&mdasheither McCarthy or his attorney&mdashwould be permitted to conduct questioning or cross-examination on a given subject. McCarthy was also allowed to make an opening statement.

After reviewing the 46 counts of misconduct, the committee reduced the charges to five categories: "contempt of the Senate or a senatorial committee" encouraging federal government employees to violate the law by providing him with classified materials "receipt or use of confidential or classified document" abuse of Senate colleagues and abuse of Brigadier General Ralph W. Zwicker during the army hearings. Because each of these charges was based on the massive collection of documents already at the committee's disposal, including the material from the 1952 investigation by the Subcommittee on Privileges and Elections, very few witnesses needed to be called.

The hearings were held after the Senate recessed to allow members to campaign for the November election, opening on August 31, 1954, and continuing through September 13. The committee soon felt the full thrust of McCarthy's oratorical attack, but Chairman Watkins exercised strict control and ruled many of McCarthy's interruptions and diversions out of order. Unmoved by the Wisconsin senator's objections, the committee completed the hearings and set about drafting its report, which it released to the press on September 27 (although it was not officially printed until the Senate reconvened on November 8).

The select committee unanimously recommended that Joseph McCarthy be censured for his actions in two of the five categories: (1) his refusal to appear before the Subcommittee on Privileges and Elections to answer questions about his personal character, and his general obstruction to the work of the panel during its investigation of him in 1951 and 1952 and (2) his conduct on February 18, 1954, when he publicly abused and defamed General Zwicker during his appearance before the army hearings. The committee also strongly deplored McCarthy's actions in the other three categories as improper and irresponsible but determined that they did not "constitute a basis for censure."

On November 8, 1954, as the Senate convened in a rare post-election (&ldquolame duck&rdquo) session to deal with the McCarthy case, a lengthy and tangled debate developed. McCarthy attacked the individual members of the committee and its work so fiercely that each senator found it necessary to counter his assault with legal arguments. To keep the discussion as bipartisan as possible, Minority Leader Lyndon B. Johnson (Democrat-TX) urged Democratic liberals to remain quiet and allow moderate and conservative Republicans to carry the fight against McCarthy.

Those who defended Joseph McCarthy and sought to defeat the recommendation argued that censure would impose an unwise code of conduct for the future&mdashthat McCarthy should not be censured for his behavior in a previous Congress, and that a censure vote would interfere with the guarantees of free speech. As he warmed to the fight, McCarthy labeled the select committee the "unwitting handmaiden of the Communist Party," attacked Arthur Watkins as "cowardly," and referred to the entire proceeding as a "lynch party." Chairman Watkins responded with an emotional speech about the dignity of the Senate that brought cheers from the galleries.

When McCarthy entered the hospital with an elbow injury, the Senate recessed for 10 days until he could again be present. Finally, on December 2, 1954, after three more days of debate, the Senate concluded the case and adjourned for the year. Exchanging the count relating to General Zwicker for one regarding his behavior to the Watkins committee, the Senate, on a vote of 67 to 22, censured Joseph McCarthy "for his non-cooperation with and abuse of the Subcommittee on Privileges and Elections . . . in 1952" and "for abuse of the Select Committee to Study Censure" of 1954.

After four years of nearly unchallenged political power, Joseph McCarthy fell before the demand of the Senate that its members conform to the body's rules of comity and civility.

Slutsats
Many observers believed that the Watkins Committee really wanted to avoid the unpleasantness of censure and had taken every measure possible to accommodate McCarthy, but his raucous demeanor and attacks on the committee members finally pressed them too far. Even so, the committee based its recommendations on McCarthy's violation of Senate behavioral norms and took no position on his anticommunist crusade.

McCarthy tried to appear unaffected by the censure, but it became apparent that the Senate vote had robbed him of his power and status. As his political fortunes waned, so did his health. He died in 1957.

Källa: Adapted from Anne M. Butler and Wendy Wolff. United States Senate Election, Expulsion, and Censure Cases, 1793-1990. S. Doc. 103-33. Washington, GPO, 1995.


Anticommunist crusader Senator Joseph R. McCarthy stepped into national prominence on February 9, 1950, when he mounted an attack on President Truman’s foreign policy agenda. McCarthy charged that the State Department and its Secretary, Dean Acheson, harbored “traitorous” Communists. McCarthy’s apocalyptic rhetoric made critics hesitate before challenging him. Those accused by McCarthy faced loss of employment, damaged careers, and in many cases, broken lives. After the 1952 election, in which the Republican Party won control of Congress, McCarthy became chairman of the Senate Committee on Government Operations and its Subcommittee on Investigations. McCarthy then extended his targets to include numerous government agencies, in addition to the broadcasting and defense industries, universities, and the United Nations. After Secretary of the Army, Robert T. Stevens, refused to intercede to halt an overseas assignment for McCarthy’s chief consultant, G. David Schine, who had been drafted, McCarthy’s committee began a two-month investigation of the Army. Viewers saw the following dramatic encounters televised live as they occurred between McCarthy, Special Counsel for the Army Joseph N. Welch, Counselor for the Army John G. Adams, and the subcommittee’s chief counsel, Roy Cohn. Although McCarthy’s power declined sharply following the hearings and the Senate voted to condemn him a few months later, scholars disagree on whether McCarthy’s appearance before a mass television audience caused his fall. Historians do, however, credit ABC-TV’s decision to broadcast the hearings live, the only one to do so, with the network’s rise to prominence.

Secretary STEVENS. Gentlemen of the committee, I am here today at the request of this committee. You have my assurance of the fullest cooperation.

In order that we may all be quite clear as to just why this hearing has come about, it is necessary for me to refer at the outset to Pvt. G. David Schine, a former consultant of this committee. David Schine was eligible for the draft. Efforts were made by the chairman of this committee, Senator Joseph R. McCarthy, and the subcommittee’s chief counsel, Mr. Roy M. Cohn, to secure a commission for him. Mr. Schine was not qualified, and he was not commissioned. Selective service then drafted him. Subsequent efforts were made to seek preferential treatment for him after he was inducted.

Before getting into the Schine story I want to make two general comments.

First, it is my responsibility to speak for the Army. The Army is about a million and a half men and women, in posts across this country and around the world, on active duty and in the National Guard and Organized Reserves, plus hundreds of thousands of loyal and faithful civil servants.

Senator MCCARTHY. Mr. Chairman, a point of order.

Senator MUNDT. Senator McCarthy has a point of order.

Senator MCCARTHY. Mr. Stevens is not speaking for the Army. He is speaking for Mr. Stevens, for Mr. Adams, and Mr. Hensel. The committee did not make the Army a party to this controversy, and I think it is highly improper to try to make the Army a party. Mr. Stevens can only speak for himself. . . .

All we were investigating has been some Communists in the Army, a very small percentage, I would say much less than 1 percent. And when the Secretary says that, in effect “I am speaking for the Army,” he is putting the 99.9 percent of good, honorable, loyal men in the Army into the position of trying to oppose the exposure of Communists in the Army.

I think it should be made clear at the outset, so we need not waste time on it, hour after hour, that Mr. Stevens is speaking for Mr. Stevens and those who are speaking through him when Mr. Adams speaks, he is speaking for Mr. Adams and those who are speaking through him, and likewise Mr. Hensel.

I may say I resent very, very much this attempt to connect the great American Army with this attempt to sabotage the efforts of this committee’s investigation into communism. . . .

Mr. ADAMS. About that time these two friends left, and because I wanted Senator McCarthy to restate before Mr. Cohn what he had told me on the courthouse steps, I said, “Let’s talk about Schine.”

That started a chain of events, an experience similar to none which I have had in my life.

Mr. Cohn became extremely agitated, became extremely abusive. He cursed me and then Senator McCarthy. The abuse went in waves. He would be very abusive and then it would kind of abate and things would be friendly for a few moments. Everybody would eat a little bit more, and then it would start in again. It just kept on.

I was trying to catch a 1:30 train, but Mr. Cohn was so violent by then that I felt I had better not do it and leave him that angry with me and that angry with Senator McCarthy because of a remark I had made. So I stayed and missed my 1:30 train. I thought surely I would be able to get out of there by 2:30. The luncheon concluded.

Mr. JENKINS. You say you were afraid to leave Senator McCarthy alone there with him? Mr. Adams, what did he say? You say he was very abusive.

Mr. ADAMS. He was extremely abusive.

Mr. JENKINS. Was or not any obscene language used?

Mr. JENKINS. Just omit that and tell what he did say which constituted abuse, in your opinion.

Mr. ADAMS. I have stated before, sir, the tone of voice has as much to do with abuse as words. I do not remember the phrases, I do not remember the sentences, but I do remember the violence.

Mr. JENKINS. Do you remember the subject?

Mr. ADAMS. The subject was Schine. The subject was the fact—the thing that Cohn was angry about, the thing that he was so violent about, was the fact that, (1), the Army was not agreeing to an assignment for Schine and, (2), that Senator McCarthy was not supporting his staff in its efforts to get Schine assigned to New York. So his abuse was directed partly to me and partly to Senator McCarthy.

As I say, it kind of came in waves. There would be a period of extreme abuse, and then there would be a period where it would get almost back to normal, and ice cream would be ordered, and then about halfway through that a little more of the same. I missed the 2:30 train, also.

This violence continued. It was a remarkable thing. At first Senator McCarthy seemed to be trying to conciliate. He seemed to be trying to conciliate Cohn and not to state anything contrary to what he had stated to me in the morning. But then he more or less lapsed into silence. . . .

So I went down to room 101. Mr. Cohn was there and Mr. Carr was there. As I remember, we lunched together in the Senate cafeteria, and everything was peaceful. When we returned to room 101, toward the latter part of the conversation I asked Cohn—I knew that 90 percent of all inductees ultimately face overseas duty and I knew that one day we were going to face that problem with Mr. Cohn as to Schine.

So I thought I would lay a little groundwork for future trouble I guess. I asked him what would happen if Schine got overseas duty.

Mr. JENKINS. You mean you were breaking the news gently, Mr. Adams?

Mr. ADAMS. Yes, sir that is right. I asked him what would happen if Schine got overseas duty. He responded with vigor and force, “Stevens is through as Secretary of the Army.”

I said, “Oh, Roy,” something to this effect, “Oh, Roy, don’t say that. Come on. Really, what is going to happen if Schine gets overseas duty?”

He responded with even more force, “We will wreck the Army.”

Then he said, “The first thing we are going to do is get General Ryan for the way he has treated Dave at Fort Dix. Dave gets through at Fort Dix tomorrow or this week, and as soon as he is gone we are going to get General Ryan for the obscene way in which he has permitted Schine to be treated up there.”

He said, “We are not going to do it ourselves. We have another committee of the Congress interested in it.”

Then he said, “I wouldn’t put it past you to do this. We will start investigations. We have enough stuff on the Army to keep investigations going indefinitely, and if anything like such-and-such doublecross occurs, that is what we will do.”

This remark was not to be taken lightly in the context in which it was given to me. . . .

Mr. JENKINS. You will recall, Mr. Cohn, that he testified that you said that if Schine went overseas, Stevens was through as Secretary of the Army?

Mr. COHN. I heard him say that, sir.

Mr. JENKINS. Did you or not?

Mr. JENKINS. Did you say anything like that, Mr. Cohn?

Mr. COHN. No, sir, and my recollection is that I did not. I have talked to Mr. Carr who was sitting there the whole time, and he says I did not. . . .

Mr. JENKINS. All right, now you are saying you did not say it, Mr. Cohn?

Mr. COHN. Ja, sir. I am saying I am sure I did not make that statement, and I am sure that Mr. Adams and anybody else with any sense, and Mr. Adams has a lot of sense, could ever believe that I was threatening to wreck the Army or that I could wreck the Army. I say, sir, that the statement is ridiculous.

Mr. JENKINS. I am talking about Stevens being through as Secretary of the Army.

Mr. COHN. That is equally ridiculous, sir.

Mr. COHN. Yes, sir, equally ridiculous and untrue, I could not cause the President of the United States to remove Stevens as Secretary of the Army. . . .

Mr. WELCH. Mr. Cohn, what is the exact number of Communists or subversives that are loose today in these defense plants?

Mr. COHN. The exact number that is loose, sir?

Mr. WELCH. Roughly how many?

Mr. COHN. I can only tell you, sir, what we know about it.

Mr. WELCH. That is 130, is that right?

Mr. COHN. Ja, sir. I am going to try to particularize for you, if I can.

Mr. WELCH. I am in a hurry. I don’t want the sun to go down while they are still in there, if we can get them out.

Mr. COHN. I am afraid we won’t be able to work that fast, sir.

Mr. WELCH. I have a suggestion about it, sir. How many are there?

Mr. COHN. I believe the figure is approximately 130.

Mr. WELCH. Approximately one-two-three?

Mr. COHN. Ja, sir. Those are people, Mr. Welch—

Mr. WELCH. I don’t care. You told us who they are. In how many plants are they?

Mr. COHN. Yes, sir just I minute, sir. I see 16 offhand, sir.

Mr. WELCH. Where are they, sir?

Mr. WELCH. Reel off the cities.

Mr. COHN. Would you stop me if I am going too far?

Mr. WELCH. You can’t go too far revealing Communists, Mr. Cohn. Reel off the cities for us.

Mr. COHN. Schenectady, N.Y. Syracuse, N.Y. Rome, N.Y. Quincy, Mass. Fitchburg, Mass. Buffalo, N.Y. Dunkirk, N.Y. another at Buffalo, N.Y. Cambridge, Mass. New Bedford, Mass. Boston, Mass. Quincy, Mass. Lynn, Mass. Pittsfield Mass. Boston, Mass.

Mr. WELCH. Mr. Cohn, you not only frighten me, you make me ashamed when there are so many in Massachusetts. [Laughter.] This is not a laughing matter, believe me. Are you alarmed at that situation, Mr. Cohn?

Mr. WELCH. Nothing could be more alarming, could it?

Mr. COHN. It certainly is a very alarming thing.

Mr. WELCH. Will you not, before the sun goes down, give those names to the FBI and at least have those men put under surveillance.

Senator MCCARTHY. Mr. Chairman.

Mr. WELCH. That is a fair question.

Senator MCCARTHY. Mr. Chairman, let’s not be ridiculous. Mr. Welch knows, as I have told him a dozen times, that the FBI has all of this information. The defense plants have the information. The only thing we can do is to try and publicly expose these individuals and hope that they will be gotten rid of. And you know that, Mr. Welch.

Mr. WELCH. I do not know that. . . .

Cannot the FBI put these 130 men under surveillance before sundown tomorrow?

Mr. COHN. Sir, if there is need for surveillance in the case of espionage or anything like that, I can well assure you that Mr. John Edgar Hoover and his men know a lot better than I, and I quite respectfully suggest, sir, than probably a lot of us, just who should be put under surveillance. I do not propose to tell the FBI how to run its shop. It does it very well.

Mr. WELCH. And they do it, don’t they, Mr. Cohn?

Mr. COHN. When the need arises, of course.

Mr. WELCH. And will you tell them tonight, Mr. Cohn, that here is a case where the need has arisen, so that it can be done by sundown tomorrow night?

Mr. COHN. No, sir there is no need for my telling the FBI what to do about this or anything else. . . .

Mr. WELCH. Mr. Cohn, tell me once more: Every time you learn of a Communist or a spy anywhere, is it your policy to get them out as fast as possible?

Mr. COHN. Surely, we want them out as fast as possible, sir.

Mr. WELCH. And whenever you learn of one from now on, Mr. Cohn, I beg of you, will you tell somebody about them quick?

Mr. COHN. Mr. Welch, with great respect, I work for the committee here. They know how we go about handling situations of Communist infiltration and failure to act on FBI information about Communist infiltration. If they are displeased with the speed with which I and the group of men who work with me proceed, if they are displeased with the order in which we move, I am sure they will give me appropriate instructions along those lines, and I will follow any which they give me.

Mr. WELCH. May I add my small voice, sir, and say whenever you know about a subversive or a Communist spy, please hurry. Will you remember those words?

Senator MCCARTHY. Mr. Chairman.

Mr. COHN. Mr. Welch, I can assure you, sir, as far as I am concerned, and certainly as far as the chairman of this committee and the members, and the members of the staff, are concerned, we are a small group, but we proceed as expeditiously as is humanly possible to get out Communists and traitors and to bring to light the mechanism by which they have been permitted to remain where they were for so long a period of time.

Senator MCCARTHY. Mr. Chairman, in view of that question—

Senator MUNDT. Have you a point of order?

Senator MCCARTHY. Not exactly, Mr. Chairman, but in view of Mr. Welch’s request that the information be given once we know of anyone who might be performing any work for the Communist Party, I think we should tell him that he has in his law firm a young man named Fisher whom he recommended, incidentally, to do work on this committee, who has been for a number of years a member of an organization which was named, oh, years and years ago, as the legal bulwark of the Communist Party, an organization which always swings to the defense of anyone who dares to expose Communists. I certainly assume that Mr. Welch did not know of this young man at the time he recommended him as the assistant counsel for this committee, but he has such terror and such a great desire to know where anyone is located who may be serving the Communist cause, Mr. Welch, that I thought we should just call to your attention the fact that your Mr. Fisher, who is still in your law firm today, whom you asked to have down here looking over the secret and classified material, is a member of an organization, not named by me but named by various committees, named by the Attorney General, as I recall, and I think I quote this verbatim, as “the legal bulwark of the Communist Party.” He belonged to that for a sizable number of years, according to his own admission, and he belonged to it long after it had been exposed as the legal arm of the Communist Party.

Knowing that, Mr. Welch, I just felt that I had a duty to respond to your urgent request that before sundown, when we know of anyone serving the Communist cause, we let the agency know. We are now letting you know that your man did belong to this organization for, either 3 or 4 years, belonged to it long after he was out of law school.

I don’t think you can find anyplace, anywhere, an organization which has done more to defend Communists—I am again quoting the report—to defend Communists, to defend espionage agents, and to aid the Communist cause, than the man whom you originally wanted down here at your right hand instead of Mr. St. Clair.

I have hesitated bringing that up, but I have been rather bored with your phony requests to Mr. Cohn here that he personally get every Communist out of government before sundown. Therefore, we will give you information about the young man in your own organization.

I am not asking you at this time to explain why you tried to foist him on this committee. Whether you knew he was a member of that Communist organization or not, I don’t know. I assume you did not, Mr. Welch, because I get the impression that, while you are quite an actor, you play for a laugh, I don’t think you have any conception of the danger of the Communist Party. I don’t think you yourself would ever knowingly aid the Communist cause. I think you are unknowingly aiding it when you try to burlesque this hearing in which we are attempting to bring out the facts, however.

Senator MUNDT. Mr. Welch, the Chair should say he has no recognition or no memory of Mr. Welch’s recommending either Mr. Fisher or anybody else as counsel for this committee.

I will recognize Mr. Welch.

Senator MCCARTHY. Mr. Chairman, I will give you the news story on that.

Mr. WELCH. Mr. Chairman, under these circumstances I must have something approaching a personal privilege.

Senator MUNDT. You may have it, sir. It will not be taken out of your time.

Mr. WELCH. Senator McCarthy, I did not know—Senator, sometimes you say “May I have your attention?”

Senator MCCARTHY. I am listening to you. I can listen with one ear.

Mr. WELCH. This time I want you to listen with both.

Mr. WELCH. Senator McCarthy, I think until this moment—

Senator MCCARTHY. Jim, will you get the news story to the effect that this man belonged to this Communist-front organization? Will you get the citations showing that this was the legal arm of the Communist Party, and the length of time that he belonged, and the fact that he was recommended by Mr. Welch? I think that should be in the record.

Mr. WELCH. You won’t need anything in the record when I have finished telling you this.

Until this moment, Senator, I think I never really gauged your cruelty or your recklessness. Fred Fisher is a young man who went to the Harvard Law School and came into my firm and is starting what looks to be a brilliant career with us.

When I decided to work for this committee I asked Jim St. Clair, who sits on my right, to be my first assistant. I said to Jim, “Pick somebody in the firm who works under you that you would like.” He chose Fred Fisher and they came down on an afternoon plane. That night, when he had taken a little stab at trying to see what the case was about, Fred Fisher and Jim St. Clair and I went to dinner together. I then said to these two young men, “Boys, I don’t know anything about you except I have always liked you, but if there is anything funny in the life of either one of you that would hurt anybody in this case you speak up quick.”

Fred Fisher said, “Mr. Welch, when I was in law school and for a period of months after, I belonged to the Lawyers Guild,” as you have suggested, Senator. He went on to say, “I am secretary of the Young Republicans League in Newton with the son of Massachusetts' Governor, and I have the respect and admiration of the 25 lawyers or so in Hale & Dorr.”

I said, “Fred, I just don’t think I am going to ask you to work on the case. If I do, one of these days that will come out and go over national television and it will just hurt like the dickens.”

So, Senator, I asked him to go back to Boston.

Little did I dream you could be so reckless and cruel as to do an injury to that lad. It is true he is still with Hale & Dorr. It is true that he will continue to be with Hale & Dorr. It is, I regret to say, equally true that I fear he shall always bear a scar needlessly inflicted by you. If it were in my power to forgive you for your reckless cruelty, I will do so. I like to think I am a gentleman, but your forgiveness will have to come from someone other than me.

Senator MCCARTHY. Mr. Chairman.

Senator MUNDT. Senator McCarthy?

Senator MCCARTHY. May I say that Mr. Welch talks about this being cruel and reckless. He was just baiting he has been baiting Mr. Cohn here for hours, requesting that Mr. Cohn, before sundown, get out of any department of Government anyone who is serving the Communist cause.

I just give this man’s record, and I want to say, Mr. Welch, that it has been labeled long before he became a member, as early as 1944—

Mr. WELCH. Senator, may we not drop this? We know he belonged to the Lawyers Guild, and Mr. Cohn nods his head at me. I did you, I think, no personal injury, Mr. Cohn.

Mr. WELCH. I meant to do you no personal injury, and if I did, beg your pardon.

Let us not assassinate this lad further, Senator. You have done enough. Have you no sense of decency sir, at long last? Have you left no sense of decency?

Senator MCCARTHY. I know this hurts you, Mr. Welch. But I may say, Mr. Chairman, on a point of personal privilege, and I would like to finish it—

Mr. WELCH. Senator, I think it hurts you, too, sir.

Senator MCCARTHY. I would like to finish this.

Mr. Welch has been filibustering this hearing, he has been talking day after day about how he wants to get anyone tainted with communism out before sundown. I know Mr. Cohn would rather not have me go into this. I intend to, however, Mr. Welch talks about any sense of decency. If I say anything which is not the truth, then I would like to know about it.

The foremost legal bulwark of the Communist Party, its front organizations, and controlled unions, and which, since its inception, has never failed to rally to the legal defense of the Communist Party, and individual members thereof, including known espionage agents.

Now, that is not the language of Senator McCarthy. That is the language of the Un-American Activities Committee. And I can go on with many more citations. It seems that Mr. Welch is pained so deeply he thinks it is improper for me to give the record, the Communist front record, of the man whom he wanted to foist upon this committee. But it doesn’t pain him at all—there is no pain in his chest about the unfounded charges against Mr. Frank Carr there is no pain there about the attempt to destroy the reputation and take the jobs away from the young men who were working in my committee.

And, Mr. Welch, if I have said anything here which is untrue, then tell me. I have heard you and every one else talk so much about laying the truth upon the table that when I hear—and it is completely phony, Mr. Welch, I have listened to you for a long time—when you say “Now, before sundown, you must get these people out of Government,” I want to have it very clear, very clear that you were not so serious about that when you tried to recommend this man for this committee.

And may I say, Mr. Welch, in fairness to you, I have reason to believe that you did not know about his Communist-front record at the time you recommended him. I don’t think you would have recommended him to the committee, if you knew that.

I think it is entirely possible you learned that after you recommended him.

Senator MUNDT. The Chair would like to say again that he does not believe that Mr. Welch recommended Mr. Fisher as counsel for this committee, because he has through his office all the recommendations that were made. He does not recall any that came from Mr. Welch, and that would include Mr. Fisher.

Senator MCCARTHY. Let me ask Mr. Welch. You brought him down, did you not, to act as your assistant?

Mr. WELCH. Mr. McCarthy, I will not discuss this with you further. You have sat within 6 feet of me, and could have asked me about Fred Fisher. You have brought it out. If there is a God in heaven, it will do neither you nor your cause any good. I will not discuss it further. I will not ask Mr. Cohn any more questions. You, Mr. Chairman, may, if you will, call the next witness.

Senator MUNDT. Are there any questions?

Mr. JENKINS. No further questions, Mr. Chairman.

Mr. JENKINS. Senator McCarthy, how do you regard the communistic threat to our Government as compared with other threats with which it is confronted?

Senator MCCARTHY. Mr. Jenkins, the thing that I think we must remember is that this is a war which a brutalitarian force has won to a greater extent than any brutalitarian force has won a war in the history of the world before.

For example, Christianity, which has been in existence for 2,000 years, has not converted, convinced nearly as many people as this Communist brutalitarianism has enslaved in 106 years, and they are not going to stop.

I know that many of my good friends seem to feel that this is a sort of a game you can play, that you can talk about communism as though it is something 10,000 miles away.

Mr. Jenkins, in answer to your question, let me say it is right here with us now. Unless we make sure that there is no infiltration of our Government, then just as certain as you sit there, in the period of our lives you will see a red world. There is no question about that, Mr. Jenkins. . . .

Source: "The Army-McCarthy Hearings, 1954," in Robert D. Marcus and Anthony Marcus, eds., On Trail: American History Through Court Proceedings and Hearings, vol. II, (St. James, New York: Brandywine Press, 1998), 136󈞟.


Joseph McCarthy: America on Trial 1953-1954

As America and the Soviet Union faced off in the Cold War, sensational charges of Soviet spying triggered congressional investigations. In 1950, Senator Joseph McCarthy, a Wisconsin Republican, accused the State Department of harboring “known Communists.” When McCarthy became Chairman of the Permanent Subcommittee on Investigations three years later, he set out to prove his charges.

McCarthy called hundreds of witnesses, browbeating and intimidating them. His charges of Communist subversion in the U.S. Army culminated in the 1954 televised Army–McCarthy hearings. When Army Counsel Joseph Welch challenged the senator’s reckless charges, asking, “Have you no sense of decency, sir?” McCarthy’s support eroded. The Senate later censured him for conduct unbecoming a senator.

"Senator Ervin: Do we have the manhood in the Senate to stand up to a challenge of that kind?
Senator Arthur V. Watkins: I think we do. I may be a coward, but I will not compromise with that kind of attack. . . . I will not compromise on matters of principle.
—Congressional Record, November 16, 1954

“Have you no sense of decency, sir, at long last?”
—Army Counsel Joseph Welch, June 9, 1954


Titta på videon: Senator McCarthy at ArmyMcCarthy Hearings 1954